skäll

skäll

See also: skall

Swedish

Verb

skäll

1. imperative of skälla.

---

Westrobothnian

Etymology 1

From Old Norse skjalla (“to clash, clatter.”)

Noun

skäll f

1. A bell (carried by animals around their necks.)

Declension

Declension of skäll.

feminine	singular		plural
	indefinite	definite	indefinite	definite
nominative	skäll	skälla	skäll	skällän
accusative	skäll	skälla	skäll	skällän
dative		skäll’n		skällom
genitive	skäll-		skäll-

Etymology 2

From Old Norse skella (“to make to slam, clash; to strike, smite; scold,”) likely related to skjalla.

Verb

skäll (preterite skällä or skälld)

1. (transitive, intransitive, of dogs) To with its bark notify of game.

   Hunn skäll vorrn

   the dog gives notice of the grouse with its bark

2. (transitive, intransitive) To be rude, abusive.
3. (transitive) To give a depreciatory nickname.

Conjugation

Conjugation of skäll.

infinitive	skäll
present participle	skällän
adverbial participle	skällänes
past participle	skällä, skälld
supine	skällä, skälld
indicative	present	past
singular	skäll	skällä, skälld
plural	skäll	skällä, skälld
subjunctive	present	past
singular	skäll	skällä, skälld
plural	skäll	skällä, skälld
imperative	present
singular	skäll
plural	skällän

Related terms

• skaall
• skaller
• skallgräs

See also

• skväll