återfå
Swedish
Etymology
From Old Swedish ater fa, equivalent to åter (“back”) + få (“to get”).
Verb
återfå (present återfår, preterite återfick, supine återfått, imperative återfå)
- to regain; to get back
- Han återfick sitt pass
- He got his passport back
- Han har återfått medvetandet
- He has regained consciousness
Conjugation
Conjugation of återfå (strong)
| Active | Passive | |||
|---|---|---|---|---|
| Infinitive | återfå | återfås | ||
| Supine | återfått | återfåtts | ||
| Imperative | återfå | — | ||
| Imper. plural1 | återfån | — | ||
| Present | Past | Present | Past | |
| Indicative | återfår | återfick | återfås | återficks |
| Ind. plural1 | återfå | återfingo | återfås | återfingos |
| Subjunctive2 | återfå | återfinge | återfås | återfinges |
| Participles | ||||
| Present participle | återfående | |||
| Past participle | återfådd, återfången | |||
| 1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs. | ||||
Usage notes
The modern past participle is återfådd. Återfången is archaic.
References
- återfå in Svensk ordbok (SO)
- återfå in Svenska Akademiens ordbok (SAOB)