kön

See also: koen, Koen, kōen, and Appendix:Variations of "kon"

Chuukese

Noun

kön

song

Verb

kön

(intransitive) to sing

North Frisian

Etymology

From Old Frisian kunna, which derives from Proto-Germanic *kunnaną.

Verb

kön

(Föhr-Amrum) to be able, can

Swedish

Etymology 1

From Old Swedish køn, kyn, from Old Norse kyn, from Proto-Germanic *kunją, from Proto-Indo-European *ǵenh₁- (“to produce”). Cognate with English kin, Danish køn, Norwegian kjønn, Icelandic kyn, Dutch kunne, Gothic 𐌺𐌿𐌽𐌹 (kuni), and the borrowed Finnish word kunnia.

Pronunciation

IPA^(key): /ɕøːn/
audio (file)

Noun

kön n

sex, gender
(grammar) gender
genitalia

Declension

Declension of kön
	Singular		Plural
	Indefinite	Definite	Indefinite	Definite
Nominative	kön	könet	kön	könen
Genitive	köns	könets	köns	könens

Hyponyms

(grammar): hankön, honkön, intetkön

Derived terms

hankön
honkön
intetkön
könlig
könlös
könlöshet
könsakt
könsbestämma
könsbestämning
könsbunden
könsbyte
könscell
könsdel
könsdiskriminerande
könsdrift
könsfördelning
könsfördom
könshandel
könshormon
könshår
könsidentitet
könskamp
könskaraktär
könskvotera
könskvotering
könsköp
könsköpare
könskörtel
könslig
könsliv
könsmaktsordning
könsmogen
könsmognad
könsmässig
könsneutral
könsobjekt
könsord
könsorgan
könsperspektiv
könspolitik
könspolitisk
könsrelaterad
könsroll
könssjukdom
könsskillnad
könsstympa
könsstympning
könstest
könstesta
könstillhörighet
könstänkade
könsumgänge
könsuppdelning
könsutjämning
könsvarelse

Etymology 2

From kö.

Pronunciation

IPA^(key): /køːn/

Noun

kön

definite singular of kö

References

kön in Svenska Akademiens ordlista över svenska språket (13th ed., online)

Tatar

Noun

kön

sun
day