gnagan
Old English
Etymology
From Proto-Germanic *gnaganą.
Pronunciation
- IPA(key): /ˈɡnɑ.ɣɑn/
Verb
gnagan
- To gnaw
Conjugation
Conjugation of gnagan (strong class 6)
infinitive | gnagan | tō gnagenne |
---|---|---|
indicative | present | past |
1st-person singular | gnage | gnōh |
2nd-person singular | gnæġest | gnōge |
3rd-person singular | gnæġeþ | gnōh |
plural | gnagaþ | gnōgon |
subjunctive | present | past |
singular | gnage | gnōge |
plural | gnagen | gnōgen |
imperative | ||
singular | gnag | |
plural | gnagaþ | |
participle | present | past |
gnagende | (ġe)gnagen |
Derived terms
- begnagan
- forgnagan
Related terms
- gnætt
Descendants
- Middle English: gnaȝen, gnawen
- Scots: gnaw
- English: gnaw