eardian
Old English
Etymology
From eard.
Pronunciation
- IPA(key): /ˈæɑ̯rdiɑn/, [ˈæɑ̯rˠdiɑn]
Verb
eardian
- to occupy, settle; dwell
Conjugation
Conjugation of eardian (weak class 2)
infinitive | eardian | tō eardienne |
---|---|---|
indicative | present | past |
1st-person singular | eardie eardiġe | eardode |
2nd-person singular | eardast | eardodest |
3rd-person singular | eardaþ | eardode |
plural | eardiaþ eardiġaþ | eardodon |
subjunctive | present | past |
singular | eardie eardiġe | eardode |
plural | eardien eardiġen | eardoden |
imperative | ||
singular | earda | |
plural | eardiaþ eardiġaþ | |
participle | present | past |
eardiende eardiġende | (ġe)eardod |